Vaffö gör di på dette viset?

Read Time:5 Minute, 15 Second

De senaste åren har det hänt någonting märkligt på de svenska teaterscenerna. Pjäserna vägrar att ta slut. “Personkrets 3:1” på Riksteatern, “Merlin” och “Nicholas Nickleby” på Stockholms Stadsteater, “Besvärliga människor” på Unga Klara, “Det blodiga parlamentet” på Dramaten; de har alla en sak gemensamt. En speltid på 6-8 timmar. Och inte nog med att publiken sitter i salongen i timmar alldeles frivilligt, de köar i timmar när biljetterna släpps. Är de helt från vettet, eller är denna synbara masochism fullt rimlig? Orkar man verkligen sitta i en teatersalong så länge? Jag stålsatte mig mentalt, åt en mycket stadig frukost, och tågade iväg för att själv prova på en sådan mastodontföreställning.

Målet var Stockholms stadsteaters stora scen, där man visade Charles Dickens “Nicholas Nickleby” i regi av Georg Malvius. Ett 40-tal skådepelare, bl a Peter Engman, Tuvalisa Rangström, Anders Johannisson, Sten Ljunggren, Viveka Seldahl, Carl-Åke Ericsson och Thomas Roos, skulle lotsa oss genom Dickens värld. Föreställningslängd: 8 timmar, inklusive två 20-minuters kaffepauser och en timmes middagspaus.

Innan föreställningen började, tog jag mig en titt runt den fullsatta salongen. Detta var inte en avtrubbad, “finkulturell” publik, om jag nu hade väntat mig det. Det var helt vanliga människor som var glada och påtagligt förväntansfulla. Min första slutsats kunde därmed dras; att långa föreställningar inte var någonting som endast tilltalade något sorts elitskikt inom den svenska teaterpubliken. Framför mig satt en äldre herre i sin bästa söndagskostym, bredvid mig en tonårig flicka med lila hår. Medelålders damer vinkade uppsluppet till bekanta längre bak i salongen, och datanördar i 20-årsåldern studerade noggrant sina program. Alla samhällsskikt och åldrar, såväl som båda könen, var väl representerade. Och alla skulle vi alltså frivilligt tillbringa motsvarigheten till en full arbetsdag tillsammans i denna teatersalong.

Så föll mörkret över oss och våra program. Scenen badade i ett skumt, blått ljus som endast bröts av skenet från viktorianska gaslyktor. Nästan omedelbart kände jag någonting förunderligt ske. Jag befann mig inte längre i 2000-talets Stockholm. Jag hade transporterats genom tid och rum till ett London som ej beskådats av människoögon på 200 år. När familjen Nickleby, som just förlorat sitt överhuvud, trädde in på dessa skumma, smutsiga gator tog de oss med sig. Och jag började förstå.

När ljusen tändes i salongen för första kaffepausen, blinkade jag förvånat. Det kändes som ett synnerligen brutalt uppvaknande, som en hink iskallt vatten över huvudet ungefär. Men jag fick finna mig i att lomma iväg med dom andra och inta min pausförtäring. Jag hade ingen lust. Jag längtade bara tillbaka till detta äventyr som vi alla deltog i genom samspelet mellan scen och salong. De 20 minuter pausen varade, tedde sig dubbelt så långa som de föregående 90. Samma känsla inställde sig igen i såväl middagspausen som kaffepaus nummer två, och när de åtta timmarna till slut hade flytt, ville jag bara att hela ensemblen skulle börja om från början igen. Trots att jag nu visste hur det skulle gå för Nicholas och hans familj. Och med detta insåg jag att den galenskap jag anklagat den övriga publiken för, nu även hade drabbat mig. Men nu förstod jag att det kanske inte var sinnessjukdom trots allt. Jag förstod också att det inte var längden på föreställningen, eller ens den här specifika produktionen, som var relevant. Det var teatern som konstform.

När man sätter sig i en mörk teatersalong, är det som att kliva in i en tid- och rumsmaskin. H.G. Wells hade förmodligen spenderat många timmar på teatern. Man får fly från alla mobiltelefoner, faxar, e-post, ekonomiska problem, äktenskapliga tvister, jobbiga chefer och trotsiga barn. Man får glömma tvättstugan, disken, högarna på skrivbordet och svärföräldrarnas besök till helgen. Denna flykt är dessutom, som en extra bonus, fullt acceptabel i samhällets ögon, det är fortfarande lite “fint” att gå på teater. I vårt samhälle idag, där allt snurrar på snabbare och snabbare medan kraven blir högre och högre, är det en ren lisa för själen att få komma till en annan plats, en annan tid, där de problem som spelas upp skall tacklas av någon annan. Någon annan, vars framgång eller nederlag inte drabbar våra egna liv.

I viss mån är teater som en saga, och man får, helt legitimt, återvända till en barndom med en sagoberättande förälder på sängkanten. Det är de goda mot de onda, de dygdiga mot de korrumperade, och när de goda vinner till sist drar man en förnöjd och belåten suck och känner att en extra värme, en sorts kärlek till det lyckliga slutet, har blossat upp i ens bröst. Man känner sig optimistisk och stärkt i den tro man vill ha på en god och rättvis värld. Sedan kan en föreställning givetvis lika gärna skildra en ond och förvriden verklighet, och sluta med att det går fullständigt käpprätt för alla naiva och godhjärtade rollfigurer. Även detta har en sagas förmåga att väcka tankar och reaktioner som kvällsnyheterna inte längre förmår banka in i våra luttrade sinnen. Pjäsen tar, så att säga, en bakväg in i själen, och lyckas på så sätt penetrera våra vanliga skyddsmurar.

De problem och relationer som skildras och hanteras på scenen kan av just denna anledning också vara förlösande. Kanske har man själv varit med om någonting liknande, och i bästa fall kan den sceniska skildringen sätta våra egna upplevelser i ett nytt perspektiv och i viss mån lösa upp en del av knutarna i våra inre skrymslen och vrår. En föreställning på en teaterscen är långt mindre hotfull för vår självbild än en annan människa eller en terapeut, och vi känner oss därmed inte nödgade att sätta på oss våra masker i samma utsträckning. Vi kan sitta där i salongen, i mörkrets skydd, och bara reagera spontant och ärligt. Och ser man till marknadspriserna för terapi, är de flesta teatrars biljettpriser rena rean!

Dröm, saga, verklighetsflykt, terapi – allt på en gång. Är det då så underligt att man mer än villigt spenderar åtskilliga hundralappar och åtta timmar av sitt liv på en teaterföreställning? Det är inte längden på föreställningen som spelar någon roll, det är kvalitén. Om föreställningen är bra, spelar det ingen roll om den varar i en timme eller tio. Bra teater upphäver tid och rum och man märker ingen skillnad på den korta och den långa pjäsen. Bra teater är tidlös.