Vaffö gör di på dette viset?
De senaste åren har det hänt någonting märkligt på de svenska teaterscenerna. Pjäserna vägrar att ta slut. “Personkrets 3:1” på Riksteatern, “Merlin” och “Nicholas Nickleby” på Stockholms Stadsteater, “Besvärliga människor” på Unga Klara, “Det blodiga parlamentet” på Dramaten; de har alla en sak gemensamt. En speltid på 6-8 timmar. Och inte nog med att publiken sitter i salongen i timmar alldeles frivilligt, de köar i timmar när biljetterna släpps. Är de helt från vettet, eller är denna synbara masochism fullt rimlig? Orkar man verkligen sitta i en teatersalong så länge? Jag stålsatte mig mentalt, åt en mycket stadig frukost, och tågade iväg för att själv prova på en sådan mastodontföreställning.