Vaffö gör di på dette viset?
De senaste åren har det hänt någonting märkligt på de svenska teaterscenerna. Pjäserna vägrar att ta slut. “Personkrets 3:1” på Riksteatern, “Merlin” och “Nicholas Nickleby” på Stockholms Stadsteater, “Besvärliga människor” på Unga Klara, “Det blodiga parlamentet” på Dramaten; de har alla en sak gemensamt. En speltid på 6-8 timmar. Och inte nog med att publiken sitter i salongen i timmar alldeles frivilligt, de köar i timmar när biljetterna släpps. Är de helt från vettet, eller är denna synbara masochism fullt rimlig? Orkar man verkligen sitta i en teatersalong så länge? Jag stålsatte mig mentalt, åt en mycket stadig frukost, och tågade iväg för att själv prova på en sådan mastodontföreställning.
Café Europa
Hela den mångförgrenade cafékultur som sedan 1600-talet vuxit fram i Europa ingår som en väsentlig del i vår kulturs allmänna utveckling. Engelska coffee houses och kontinentens salongsliknande caféer blev viktiga fora för vetenskapsmän och konstnärer. De utvecklades till nyhets- och informationscentraler. Här uppstod kotterier; här formulerades och diskuterades tankar; här tog nya strömningar form.
Kult(ur)tidskriften från 2000-talet. Fortfarande läsvärt. Alltjämt kul.
Kult(ur)tidskriften från 2000-talet är en publikation som har överlevt tidens gång och fortsätter att vara läsvärd även idag. Med sin unika mix av kultur, underhållning...